I mitten av 1960-talet hade IB-chefen Birger Elmér sannolikt en eller flera informatörer på tidningen Dagens Nyheter.
Strax före jul presenterades den så kallade säkerhetstjänstkommissionens betänkande. En av de forskarrapporter som kommissionen byggde sina ställningstaganden på är Lars Olof Lampers Det grå brödraskapet – en berättelse om IB. I rapporten berättas det kortfattat om hur IB-chefen Birger Elmér i maj 1966 skickade en rapport om ökande kommunistiskt/sovjetiskt inflytande över Dagens Nyheter till försvarsstabschefen Carl Erik Almgren.
På försättsbladet skrev Birger Elmér:
”Ärade Broder, här är rapporten vi talade om. För Ditt bruk! Handslag Birger E 17.5.66”.
Elmér eller någon annan på IB skickade även en kopia till säkerhetspolisen vars exemplar finns i Säpos arkiv och har beteckningen i HSC 2557/66.
– HSC var skrivelser som bara gick till chefen och utläses ”Hemlig skrivelse chefen”. Chef vid den är tiden var Per-Gunnar Vinge. Det här var skrivelser som inte florerade inom säkerhetspolisen eller försvarsstaben. De höga cheferna har fått dem och sedan mer eller mindre suttit på dem, säger Lars Olof Lampers.
Vem som har författat rapporten från 1966 vet inte forskarna. Samma sak gäller en annan medierapport från Birger Elmér till Almgren, daterad den 6 januari 1967.
Rapporten går enligt Lars Olof Lampers att knyta till Elmér genom att denne med sin karakteristiska handstil skrivit ”Personligen CFst” på första sidan.
De båda rapporterna finns i dag i Carl Eric Almgrens arkiv i Krigsarkivet på Östermalm i Stockholm och är inte längre hemliga.
– De bär inte militär rapportprägel, utan det verkar mer som om någon har suttit hemma på sin kammare och skrivit, säger Lampers som i sin forskningsrapport konstaterar att ”Elmér hade mycket goda kontakter rörande förhållandena inom bland annat Expressen och Dagens Nyheter” vilket till viss del bekräftas av att Elmér själv sagt att IB ”hade tillgång till de stora tidningarnas arkiv” och att han i en intervju med journalisten Robert Aschberg (tidskriften Z nr 4/1988) konstaterade:
– Vi hade passerkort så vi kom in där vi ville. Det fanns nationellt pålitliga människor på tidningar som gav oss presskort så vi kunde uppträda som journalister. Yrkesmässigt är det det bästa. Journalister jobbar ju med underrättelseverksamhet”.
Sveriges spionchef, IB-chefen Birger Elmér.
Även militärer av senare datum tycks ha haft stort intresse för vad som händer inom medierna. Ett exempel är Lennart Ljung – ÖB 1978–1986 – som enligt sin dagbok den 6 maj 1981 hade samtal med DNs dåvarande chefredaktör Bengt Dennis om bland annat Maj Wechselmann som med jämna mellanrum skrev i DN samt om DN-journalisterna ”Harald Hamrin och Falkkloo”.
Historieprofessorn Alf W Johansson säger till Journalisten att man inom säkerhetstjänstkommissionen till en början misstänkte att det var Birger Elmér som själv skrivit de båda medierapporterna, men att man sedan ändrade sig.
– Han har fått dem från en källa av något slag. Det kan vara någon på DN. Personen har uppenbart haft goda inblickar i de interna redaktionella förhållandena. Det fanns en oro i samhället om vart DN var på väg. Det här är ett uttryck för de stämningar som då fanns på borgerligt håll, säger Alf W Johansson.
Trots att rapporterna för dagens läsare ger ett märkligt intryck, är de intressanta. Inte minst därför att de speglar hur vissa grupper uppfattade förändringarna i medierna under första halvan av 1960-talet.
I början av 1960-talet fick DN ny ledning – ny styrelseordförande, ny VD, nya chefredaktörer och ny redaktionschef.
Inte minst upphöjningen av Olof Lagercrantz till chefredaktör innebar stora förändringar. Lagercrantz bröt snabbt mot Tingstens linje och förändringens vind började dra genom DN.
– Samtidigt ökade Vietnamkriget i betydelse och bilden av USA komplicerades vilket störde många, säger Bo Strömstedt som då var kulturchef på Expressen.
En av dem som kan ha känt oro över vad som pågick på DN är försvarsstabschefen Carl-Erik Almgren.
– Han var en person som var intresserad av förhållandena på exempelvis de stora tidningarna. Almgren var intresserad av opinionsbildning och kände nästan ett personligt ansvar för riket och hur opinionsvågorna gick, säger Lars Olof Lampers.
Enligt promemorian från 1966 inledde DN omkring halvårsskiftet 1962 en kursomläggning när det gällde in- och utrikespolitiken. Även anställningspolitiken förändrades. Tidigare var personer med totalitär åskådning bannlysta från DNs redaktion. När redaktionschefen Sten Hedman 1963 ersattes av Börje Dahlqvist ändrades det förhållandet radikalt, enligt promemorian där det talas om ”upplösningstendenser”.
”Sommaren 1963 anställdes som vikarierande redaktionell medarbetare i Dagens Nyheter förre redaktionschefen i det kommunistiska partihuvudorganet Ny Dag, Nils Lalander, vilken alltjämt kvarstod som kommunistisk partimedlem och på hösten samma år aktivt medverkade vid en stor kommunistisk partikonferens i Stockholm. Genom ett ingripande från Dagens Nyheters journalistklubbs sida kunde en fast anställning för Lalander i redaktionen avvärjas…”
”En annan känd kommunist, nuvarande ordföranden i organisationen Demokratisk ungdom (dvs det kommunistiska ungdomsförbundet), Kjell E Johansson, medarbetade under en längre period 1964–1966 i Dagens Nyheter med bland annat starkt kommunistiskt färgade rapporter från Spanien och med utrikespolitiska kommentarer.”
Enligt rapporten från Elmér till Almgren hade utnämningen av Börje Dahlqvist till redaktionschef ”chockartad” verkan på Dagens Nyheters journalister och ”framkallande stor undran inom den svenska journalistkåren i allmänhet” på grund av Dahlqvist bristande ”erfarenhet av både praktiskt och redaktionellt arbete och redaktionell arbetsledning.”
Rapportförfattaren uppgav dessutom att det fanns omständigheter kring utnämningen som gjorde att Dahlqvist redan från början hade svårt att sköta sitt jobb.DNs styrelse samt verkställande direktören Erik Huss ville att Hedman skulle efterträdas av Aftonbladets succéredaktör Sven Sörmark. Redaktionsklubben – som Dahlqvist var ordförande i – hade en annan uppfattning enligt Elmérs PM:
”…vid ett sammanträde i redaktionsklubben antogs ett till företagsledningen ställt skriftlig uttalande, i vilket posten som redaktionschef efter Hedman föreslogs tidningen dåvarande korrespondent i Paris, Gunnar Arvidsson”.
Vid mötet föreslog Dagens Nyheters utrikesredaktör Ulf Brandell att Börje Dahlqvist skulle utses till redaktionschef.
Dahlqvist, som hade sagt upp sig för att flytta till USA och arbete på Svenska Institutet, avböjde.
”Inom redaktionsklubben väckte Brandells framstöt avsevärd förvåning, icke minst med hänsyn till att hans nära liering med den ekonomiska företagsledningen var allmänt känd. Efter någon vecka, då Dahlqvist accepterat företagsledningens utnämning att bli Hedmans efterträdare som redaktionschef …//…och utnämningen blivit officiell, stod det emellertid klart, att Brandell genom lanseringen av Dahlqvist tydligen på företagsledningens direktiv lyckats bryta den autonomi gentemot företagsledningen som under den hedmanska epoken karakteriserats redaktionschefsbefattningen.”
Enligt rapporten till försvarsstabschefen visade det sig snart att Dahlqvist stod i tacksamhetsskuld till Brandell och företagsledningen och inte klarade av att hävda redaktionens intressen och självständighet gentemot direktionen.
Till försvagningen av Dahlqvist ställning bidrog också utnämningen av två biträdande redaktionschefer, ”de tidigare redaktionssekreterarna Axel Wennerling (ingår i nämnden för psykologisk försvarsberedskap) och Åke Forsberg”.
”Personliga motsättningar mellan Dahlqvist, Wennerling och Forsberg har gjort Dagens Nyheters redaktionsledning ytterligare mottagbar för påverkan från direktionens sida, liksom från andra instanser inom tidningsledningen.”
Enligt rapporten vandrade Dagens Nyheter från att i början av 1960-talet varit mest USA-vänlig i svensk press till att fem år senare bli dedicerat antiamerikansk.
”…under de allra senaste åren konsekvent förfallit till starkt överdrivna, emellanåt målmedvetet förvanskade skildringar av exempelvis rassituationen, där speciellt tidningens Washington-korrespondent Sven Öste kontinuerligt i bjärta färger framställt den misär som kännetecknar vissa delar av negerbefolkningen…”
”Den USA-fientliga inställningen har vidare färgat tidningens behandling av Vietnamkonflikten vad avser både nyhetsrapportering och ledarkommentarer som exempelvis redovisningen av de amerikanska rymdföretagen.”
Parallellt med antiamerikanismen blev tidningen, enligt rapporten, allt mer vek mot Sovjetunionen.
”Redan i början av 1963 undertrycktes på direkt order av chefredaktören Sven-Erik Larsson publicering av visst nyhetsmaterial rörande en sovjetrysk institution i Stockholm. Därvid sades öppet, att publiceringsförbudet blivit en följd av en framställning till Larsson från en sovjetrysk ambassadtjänsteman i Stockholm.”
Enligt promemorian träffade Larsson vid upprepade tillfällen representanter för Sovjetunionens ambassad i Stockholm, speciellt ambassadrådet Farafonov. I början av 1964 ingicks, enligt rapporten, ett avtal mellan Pressens Bild och Tass som gick ut på att Pressens Bild skulle ha ensamrätt för Skandinavien på Tass bilder.
”I samband därmed upprättades direkt telefotoförbindelse mellan Dagens Nyheters telefotocentral och Tass-centralen i Moskva. Vid ungefär samma tidpunkt började både Dagens Nyheter och Expressen att i ökad omfattning införa notis- och artikelmaterial, erhållet från den sovjetiska nyhetsbyrån APN:s redaktion i Stockholm”.
Omläggningen innebar också att kritiska reportage om förhållandena i Sovjetunionen, till exempel skildringar av sovjetryska koncentrationslägerfångars upplevelser, inte trycktes i DN.
”…tidningens moskvakorrespondent Lars Bringert (har) vid upprepade tillfällen av redaktionsledningen instruerats utverka resetillstånd till bland annat de baltiska republikerna, varifrån sedan i enlighet med sovjetiska önskemål tillrättalagda reportage influtit i Dagens Nyheter.”
Enligt promemorian försökte DN popularisera C-H Hermansson som ”konsekvent börjat framställas som representant för ett i ”demokratisk anda” modifierat svenskt kommunistparti och vid upprepade tillfällen själv fått komma till tals i tidningens spalter, i likhet med ett flertal andra företrädare för det ”nya” svenska kommunistpartiet”.
Rapporten avslutas med påpekandet att ”en uttömmande redovisning av den sovjetiska och kommunistiska propagandainfiltrationen via Dagens Nyheter och Expressen (kräver) omfattande studier och analyser, vilka med fördel borde kunna utsträckas till att även gälla såväl ett antal svenska pressorgan som övriga massmedia, framför allt radio och tv”.
Den andra medierapporten från Elmér till Almgren är daterad den 6 januari 1967. I den konstateras det att enligt ”uppgifter från synnerligen välinformerat tidningshåll i Stockholm” ska Svenska Dagbladet läggas ned inom kort. Orsaken är tidningens vacklande ekonomi. Industriförbundet har, enligt samma källor, beslutat rekommendera sina medlemsföretag att avveckla den omfattande stödannonseringen i SvD.
Stressade av Aftonbladets upplageökning försökte Expressens ägare Dagens Nyheter AB, enligt rapporten, köpa över Aftonbladets chefredaktör Sven Sörmark som ansågs vara förklaringen till Aftonbladets framgångar. Rapportförfattaren kunde dessutom avslöja att Expressen och Aftonbladet kommit överens om att de ”båda kvällstidningarna bland annat skall avhålla sig från att, såsom hittills ofta skett, ’dementera varandras nyheter’”.
I promemorian konstaterades det också att Expressens dåvarande chefredaktör Per Wrigstad efter den så kallade nazistaffären var på väg att ersättas av den administrative redaktören Alf Montán samt att tidningens USA-korrespondent Ulf Nilson skulle kallas hem för att ingå i redaktionsledningen.
”Nilson rapportering under USA-vistelsen har främst karakteriserats av i det närmaste total ovederhäftighet, kombinerad med höggradigt hatisk inställning till Förenta staterna…”
Det var inte bara på Expressen som omflyttningar var på gång. DNs Moskva-korrespondent Lars Bringert skulle inom kort avlösas av Åke Ringberg som ”under åren 1964-65 tjänstgjorde såsom tidningens biträdande korrespondent i London. Ringberg är deciderat antiamerikanskt inställd.”
Rolf Söderberg kallades hem från London för att ersättas av Kurt Pettersson eftersom Söderberg inte ”i tillräcklig grad insett i vilken omfattning DN omorienterats under de senaste åren”.
Rapportförfattaren oroades över att kontakterna mellan DN-medarbetare och öststaternas representation i Stockholm ökade.
”…rapporteras telegramredaktören i DN:s utlandsredaktion Lars Åke Berling regelmässigt umgås med den östtyska statliga nyhetsbyrån ADN:s Stockholmskorrespondent. I detta umgänge är även bland annat DN:s tekniske redaktör Ragnar Eisjö engagerad…//…Öststatsrepresentanternas kontaktskapande verksamhet följer synnerligen framgångsrikt linjen att generöst bjuda vederbörande DN-personal på spritförtäring, en taktik som icke utan framgång tillämpats även visavi vissa medarbetare i Sverige Radio/TV m fl.”
Expressens förre chefredaktör Bo Strömstedt har på Journalistens uppdrag läst de båda promemoriorna.
Han menar att de ger uttryck för en världsbild helt präglad av konflikten mellan Sovjetunionen och USA, mellan ont och gott.
– Man missade att det fanns en värld utanför som höll på att göra sig påmind – Afrika, Latinamerika och Asien. Det är en stelnad och överspelad världsbild som presenteras, en världsbild som möjligen fanns på en del redaktioner några år tidigare, men knappast i mitten på 1960-talet.
– Det är uppseendeväckande enfaldiga papper för att komma från en säkerhetstjänst som rimligen borde ställa vissa krav på sig själv. Det verkar som om de är skrivna av Karl-Bertil Jonssons pappa. Jag har närt en kommunist vid min barm!
Mikael Bergling
Första publicering: Tidningen Journalisten.