Det som började med reformer för fler pedagogiska alternativ och ökad valfrihet, har utvecklats till en industri med landsomfattande koncerner och börsbolag.
– Resultatet av friskolereformen blev inte som det var tänkt, säger utbildningsminister Gustav Fridolin (MP).

Cecilia Hilonen, 34, undervisar i svenska och svenska som andraspråk på Internationella engelska skolan i Järfälla.
– Jag trivs. Jag har otroligt bra kollegor och skrattar varje dag på jobbet. Arbetsklimatet är bättre än i andra skolor som jag arbetat i. Vi har till exempel fungerande elevvårdsteam, vilket gör att vi lärare kan fokusera på att undervisa i stället för att vara kurator, sjuksköterska eller elev-assistent.
Vilka är era elever?
– De flesta kommer från närområdet. En del är studie-motiverade, andra inte. Det är nog som i de flesta skolor.
– Vi har goda resultat, vilket har gjort att det är många barn som står i kö för att komma hit. Det gör även mina egna, ett och sju år gamla.
Till skillnad mot sina elever gick Cecilia Hilonen på en kommunal grundskola.
– Jag växte upp i Upplands Bro utanför Stockholm. Det fanns bara en högstadieskola i kommunen, Bro-skolan, och på den gick jag. När jag skulle börja i gymnasiet ville inte mina föräldrar att jag skulle gå på gymnasiet i Kungsängen, som var det gymnasium som låg närmast till. De tyckte att det var en för stor skola för mig, att det hände för mycket där, att det var struligt. Jag vet dock inte om det verkligen var så illa. Jag hade kompisar som gick där, och de trivdes.


Reportaget publicerades första gången i Skolvärlden nr 10/2016.

Var det därför du valde ett fristående gymnasium?
– Nja. Jag visste inte riktigt vad jag ville göra efter gymnasiet, mer än att arbeta med människor. Jakobsbergs fria gymnasium, som i dag är en del av Didaktus, hade ett samhällsprogram med medicinsk och social inriktning. Det passade mig mycket bra. Det låg dessutom bra till geografiskt.
– Det var en bra skola, ganska liten, och jag trivdes. Vi var bara 21 elever i klassen, vilket gjorde att vi fick lite mer uppmärksamhet från lärarna än vad vi kanske hade fått i en större klass och skola.
Efter studier på Lärarhögskolan och Stockholms universitet började Cecilia Hilonen arbeta som lärare, till att börja med som vikarie på såväl kommunala skolor som friskolor. Sedan hösten 2010 är hon anställd på Internationella engelska skolan i Järfälla och LR-ombud.
– Mycket är bra på skolan, och mycket behöver förbättras. Vi har cirka 31 elever i varje klass, vilket jag tycker är alldeles för många. 20 vore lagom. Lönerna behöver även ses över då vi i dagsläget tjänar mindre än lärarna på de kommunala skolorna. Det är dessutom en stor och växande skillnad.
Hur stor skillnad?
– Cirka 4000 kronor i månaden för en behörig lärare med legitimation. Arbetsklimatet är helt okej här, vilket gjort att många lärare hittills valt att stanna kvar trots sämre löner.
– Då och då hör man om lärare som byter skola och kanske kommun för att få upp sin lön. Det är nog inte något ovanligt varken i friskolor eller kommunala skolor. Men på något sätt ligger det något tragiskt över det. Man ska inte behöva byta arbetsgivare för att få upp sin lön.

Fram till början på 1990-talet hade de allra flesta föräldrar mycket små möjligheter att välja skola åt sina barn. Eleverna fördelades mellan kommunala skolor enligt närhetsprincipen. Det var också få barn som gick på en friskola. 1980 studerade en halv procent av Sveriges grundskole- och gymnasieelever på någon av de drygt 30 fristående grundskolor och 40 fristående gymnasieskolor som fanns i landet. Det rörde sig bland annat om internatskolor, skolor som bedrev utbildning på utländska språk eller utifrån specifika pedagogiska profiler, exempelvis Waldorfskolor.
Under 1980-talet växte kritiken mot den offentliga sektorn som ansågs, framför allt av kritiker på den politiska högerkanten, som allt för byråkratisk och ineffektiv. Den svenska skolan beskrevs som den dyraste i världen, men långt ifrån den bästa.
Med inspiration från Ronald Reagans USA och Margaret Thatchers Storbritannien hoppades många, även inom delar av socialdemokratin, att det med hjälp av avregleringar, privatiseringar, decentralisering, konkurrensutsättning, besparingar och en allt större fokusering på mål- och resultatstyrning skulle gå att effektivisera den offentliga sektorn, däribland skolan.
Hösten 1991 kom regeringen Bildt till makten. På regeringssammanträdet den 26 mars 1992 föredrog skolminister Beatrice Ask (M) propositionen 1991/92:95 om valfrihet och fristående skolor. Några dagar senare lämnades den in till riksdagen.
Propositionen innebar startskottet på den största förändringen av den svenska skolan sedan grundskolereformen 30 år tidigare. Vi fick skolpeng, fritt skolval och ökade möjligheter att etablera fristående grundskolor och senare även gymnasier.
Valfriheten blev ett mål för skolpolitiken. I propositionen lyfte Beatrice Ask även fram ett antal andra motiv för reformeringen av skolan:
• Det skulle växa fram en mångfald av olika profiler och pedagogiska metoder.
• Konkurrens mellan olika skolor med olika inriktning och olika ägandeformer skulle bidra till att höja kvaliteten och effektiviteten inom hela skolväsendet.
• Föräldrakooperativ, speciella ämnesprofiler eller nedläggningshotade glesbygdsskolor skulle få en chans under nytt huvudmannaskap.
Blev det som du tänkt dig?
– Det blev mycket större och har överträffat förväntningarna när det gäller hur stor andel som väljer, säger Beatrice Ask som i dag är moderat riksdagsledamot.
– Det var en fantastisk utveckling i början. Det startades många nya skolor, inte minst många alternativa skolor, och det gav mycket kraft. Det man inte såg då var hur utvecklingen skulle se ut på längre sikt.
Med stora koncerner?
– Ja, det har blivit stora företag och koncerner som inom många andra verksamheter, vilket har sina särskilda frågor och bekymmer. Men det viktigaste med reformen var att det blev möjligt för alla att välja en skola till sina barn som man trivs med, inte bara för den som hade en bra inkomst.
Under de här 25 åren har skolresultaten försämrats.
– Risken är att det hade varit ännu värre om vi inte hade haft det fria skolvalet. De flesta friskolor har ganska bra resultat.

Ulla Hamilton arbetade som politiskt sakkunnig hos statsminister Carl Bild (M) när friskolereformerna lades fram. Hon är i dag vd för Friskolornas riksförbund.
– Det har varit en otrolig utveckling. Vi har aldrig tidigare haft så många barn i friskolor som vi har just nu. Det finns många olika typer av alternativ att välja på. Många har fått möjlighet att starta skola. Friskole-reformen har också gjort att vi har fått ett helt annat fokus på kvalitet och resultat i skolan än vad vi hade tidigare. Lärarnas möjligheter att byta arbetsplats har ökat.
Samtidigt som antalet friskolor har ökat, har skolresultaten fallit.
– 80 procent av eleverna går kvar i kommunala skolor. Forskare har konstaterat att friskolorna har lindrat fallet. Det skulle ha varit ännu värre om inte friskolorna hade funnits.
Helena Holmlund, docent i nationalekonomi vid Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering (IFAU) säger att det är svårt att avgöra vilken effekt friskolereformen och de fria skolvalen haft på skolresultaten.
– Forskningen visar att friskolereformen har haft en liten positiv effekt på elevers skolresultat, men detta är en svårforskad fråga eftersom vi inte vet hur skolresultaten hade utvecklats om reformen inte hade genomförts. Det finns i alla fall ingen evidens för att friskolereformen skulle ligga bakom de sjunkande resultaten bland svenska elever som vi sett i internationella kunskapsundersökningar.
Enligt utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) har inte friskolereformens mål nåtts.
– Men det är heller inte så enkelt att just den här reformen är anledningen till att vi har ett svårt fragmentiserat skolsystem med bristande styrkedja och fallande resultat.
Utan?
– Kombinationen av kommunalisering, elevpeng, världens mest liberala friskoleregler och 90-talskrisen skapade ett skolsystem som OECD beskriver i termer som att det har förlorat sin själ. Det betyder inte att varje friskola är dålig. Vi har många bra friskolor och många människor som arbetar jättehårt och ger jättegoda förutsättningar till eleverna. Men systemet brister. Jag tycker till exempel att de som driver en skola ska göra det för att de vill driva en skola. Hade vi ställt det kravet från början är jag övertygad om att friskoleutvecklingen hade sett annorlunda ut.

Många av de friskolor som grundades de första åren efter att friskolepropositionen (egentligen flera) antagits av riksdagen, hade ideell, specialpedagogisk eller religiös inriktning. Men redan efter några år växte det fram renodlade skolföretag utan någon speciell pedagogisk inriktning och så småningom stora skolkoncerner.
Skolan blev en marknad bland många andra.
– Marknadstänkandet inom skolsektorn kom inte på en gång, utan först efter kanske tio år. Då var det en och annan entreprenör som upptäckte att de kunde köpa grannskolan, slå samman de både skolorna, minska på overheadkostnaderna och tjäna en massa pengar, säger Anne-Marie Pålsson som är docent i nationalekonomi vid Lunds universitet och före detta moderat riksdagsledamot.
– Andra upptäckte att de kunde tjäna stora pengar genom att sälja sitt skolföretag till ett riskkapitalbolag, och så var det hela igång.


Skolan har blivit en marknad bland många andra.

I ABF-huset på Sveavägen i centrala Stockholm har Håkan Wiclander, ordförande i Idéburna skolors riksförbund, sin arbetsplats. Efter att under många år ha arbetat som rektor och verksamhetschef inom Stockholms stadsmission är han sedan 2013 chef för ABF Stockholm.
– Jag tycker att friskolereformen i grunden är en fantastisk reform som på många sätt förnyade hur man kan se på Sveriges största arbetsplats och som inledningsvis drev igång och frigjorde en mångfald och ett stort engagemang. Det gjorde det möjligt för barn, ungdomar och vuxna att själva välja pedagogik, pedagogisk miljö, stor skola eller liten skola och mycket annat.
– Men efter ett antal år började vi få koncernbildningar, stordrift, krav på avkastning och en slags oligopolisering. De idéburnas andel av Skolsverige minskade.
Att kapitalet tenderar att koncentreras är inte direkt en nyhet.
– Nej, och det borde man ha insett. Sedan Chile bytt system är vi det enda landet i världen med ett helt skatte-finansierat utbildningssystem som tillåter vinstintresse i skolan och där det dessutom går att handla med skolor. Vi vill att friskolor bara ska få drivas av organisationer som inte har vinsten som ändamål.
– Ett fritt skolval, som det fungerar nu, driver dessutom på segregationen och gör det i princip omöjligt för en kommun att upprätthålla en likvärdig skola.
Helena Holmlund, docent vid IFAU, säger att det är tydligt att segregationen mellan skolor har ökat sedan skolan kommunaliserades och det fria skolvalet infördes.
– Men det beror till största delen på den ökade boende-segrationen till följd av det ojämna flyktingmottagandet mellan Sveriges kommuner. Skolvalet bidrar sedan till att ytterligare förstärka detta mönster.

Nyligen presenterade regeringens välfärdsutredning, under ledning av Ilmar Reepalu (S), förslag på hur vinstutdelning ur bland annat skolföretag ska kunna begränsas.
Ulla Hamilton säger att förslaget är helt orimligt.
– Genomförs förslaget försvinner alla incitament för att bedriva skolverksamhet. Vinstutdelning behövs för att det ska gå att attrahera investerare och för att människor ska kunna få tillbaka det som de har satsat. Det är inte gratis att starta skola. Dessutom lär det bli ganska många skadeståndsprocesser om man inför detta.
Centerledaren Annie Lööf går ett steg längre och betecknar Reepalus förslag som såväl fondsocialistiskt som statssocialistiskt och som ett eko från 1970-talet.
Anne-Marie Pålsson skrattar.
– Det är helt obegripligt att man i debatten beskylls för att vara kommunist eller för att Sverige skulle vara reminiscens från Sovjettiden för att man vill styra upp detta.
– Konkurrens inom välfärdssektorn är bra. Det är heller inget fel med vinst eller att en skola går med överskott, eller att duktiga lärare och rektorer får högre löner. Tvärtom, det är mycket bra. Problemet är aktiebolagens närvaro. Logiken för aktiebolaget är marknadens: bara lönsamma kunder är intressanta, resten sorteras bort. Så måste bolagen också agera, eftersom aktiebolagslagen kräver att de ska ha som enda syfte att bereda ägarna vinst.
Vad borde politikerna ha gjort i stället?
– De skulle sagt att stiftelser, kooperativ, ekonomiska föreningar eller liknande är välkomna in i skolsektorn. Men publika aktiebolag göre sig icke besvär, ungefär som man har gjort i många länder runt om i världen.
Bör staten köpa loss de kommersiella skolföretagen?
– Nej, det vore stötande. Det har inte varit okänt för de här aktörerna att det finns en politisk risk. En väg att begränsa deras möjlighet att tjäna pengar är att skärpa regelverket och ställa allt hårdare krav när det gäller skolbibliotek, tillgång till gymnastikhallar, vilka elever de tar och liknande.
– Men vi behöver också få till stånd ett ideologiskt och intellektuellt samtal om dessa frågor. Hur stor räckvidd ska marknaden ha och hur mycket ska den styra över våra liv?

Mikael Bergling
Första publicering:
Tidningen Skolvärlden

Share This